Oväntade effekter

Det har gått 4:a månader sen flytten. Det känns fortfarande så väldigt rätt. Varje dag går jag o hunden runt de små sjöarna och nu ska det doppas tassar precis hela tiden. En ganska kort promenad kan ta väldigt lång tid.

Jag har mina tantkompisar som jag möter i byn eller på promenader. Idag var det skönt att träffa hon som jag nästan vet allt om. Jag har inte sett henne på ett par veckor o man blir både nyfiken o orolig. 

När man flyttar såhär utan att känna någon så vänder man blad och har inget "gammalt" skit att ta hänsyn till. 

Jag har försökt att bryta gamla mönster o leva mer som jag vill leva. Det har slagit extremt väl ut. Jag har blivit annorlunda på ett bra sätt. Jag har träffat någon som på kort tid kommit att betyda nästan galet mycket. Det var extremt oväntat men det bara blev.

Kanske blir sommaren 2026 den sommaren jag väntat o längtat efter så väldigt länge.

 

Uppdatering igen 😄

Jag har tappat detta med att blogga, det var en stor del för mig, något jag behövde för att pysa ut. Jag antar att jag pyser ut på andra sätt nu, men jag saknar det ändå. Men det kommer förmodligen aldrig att bli som det en gång var, det var en otrolig sammanhållning och ett stort engagemang för varandras något anonyma liv.

Det känns verkligen som att jag börjar om nu efter att ha flyttat. Livet som husägare är inte lätt så jag är glad att "bara" äga ett halvt hus.

Så mycket har redan hänt. Det värsta var nog när vår hund plötsligt började blöda från nosen. Vi åkte i raketfart till veterinären som tog prover och ännu fler prover. Det var väldigt dyrt och vi vet fortfarande inte. Hon var verkligen sjuk. En ny spontan blödning kunde ha döda henne och jag vet inte om det fortfarande är fallet. Hon äter en rejäl kur antibiotika och har ca 20 dagar kvar att äta. Sen ska vi vänta 1v innan nya prover som ger oss svar.

Men hon är som vanligt lika glad och knäpp. Men jag är förmodligen ärrad för alltid, men jag är också extremt tacksam för veterinärerna som vände sig ut o in för att dubbelkolla och trippelkolla när vi faktiskt trodde att det inte fanns någon chans för vår lilla överlevare

Jag känner mig så tacksam som fortfarande får ha henne i mitt liv. Jag fryser nästan ihjäl på våra promenader just nu, men vad gör väl det när min fyrfoting älskar promenaderna.

Men jag drömmer om vår o sommar. Att kunna vara ute och flytta runt växter, fixa uteplatsen osv.. Jag är ingen vintermänniska, jag hatar att frysa och jag avskyr mörkret som aldrig tar slut.

Visst jag sitter här i mitt ombonade hem, tänder ljus och har det bra. Men ändå, det är för kallt och allt släpande på pellets för att iaf ha plusgrader inne, det är liiite jobbigt. 

Många undrar om jag ångrar flytten, jag känner ju ingen här o blir det inte ensamt. Jag träffar fler människor här på en dag mot vad jag gjorde på en vecka förut. Jag har hittat hem och det finns just nu ingen annan stans jag vill vara. Jag har det så himla bra, även om jag fryser o skulle önska mig att den större varmvattenberedaren var installerad så jag iaf kunde ta en varm dusch 😆

 

Åren går

Mycket har hänt nu igen. Men det värsta som hände var att vi förlorande vår mamma. På andra plats så var det vår sk svägerska som tvingade oss att sälja vår sommarstuga, vårt hem där vi sedan barnsben käkat nygräddade plättar i Elnas kök.

När mamma gick bort så hade jag min handplockade familj och vänner runt mig. Men sakta blev det inte bättre utan jag hamnade under ytan. Ekonomin var horibel, alla pengar gick till hyra..

Så av en slump satt jag på hemnet med en ny plan. Det fanns inte längre någon som band mig till platsen jag bodde på. Det finns personer jag älskar innerligt, men dom klarar sig toppen utan mig precis på en armlängds avstånd.

Så jag kollade hus i småland, chockades över priserna. Kollade på ett, fick rysligt ont i magen. Kollat ett till o blev förälskad i byn men huset gav mig bara ångest. Vi åkte en runda i byn och där var det ju, huset jag och min bror ska ha. Det gick fort. 

Jag prutade 25000 även fast jag visste att det fanns ett högre bud men pengarna var inte obegränsade och jag ville gräva in fiber som kostade nästan 25000.

Hon tog budet och nån månad senare eller så, ja då var iaf jag på plats. Lagom till julen hade iaf många kartonger packats upp.

Nu börjar det till o med bli småmysigt. Jag går en långpromenad varje dag och två lite kortare. I somras blev jag hundvakt åt världens bästa Alice. Jag är så gott som, heltidshundvakt nu. Vi traskar, vi träffar människor och vi börjar om. Bort med skitopiss minnen, nu skapar vi nya o fina..

Så sen årsskiftet äger jag ett halvt hus, har sällskap av en hel hund och mina två katter förstås. Min bror kommer flytta hit om sådär 2 år eller något.

Vad händer med tiden och livet?

Det var länge sen, hade nog glömt den här sidan för att vara ärlig. Typ ingen läset, men det är inte konstigt. Ointressant och tråkig, så har den varit o så är jag.

Men så skriver jag mest för mig själv ändå, för att få det ur kroppen. Har gjort många tappra försök att "rycka upp mig" det jag lärt mig är att det funkar inte riktigt så. Visst kan jag rycka upp mig o spela nån dag men sista tiden blev det för mycket och det gör att nu är jag långt från uppryckt.

Mycket har hänt under skitåret 2022. Jag fick psykbryt på mina närmaste grannar och deras tusen barn o saker som var överallt. Jag hade toppengrannar oxå med världens bästa barn men tyvärr gick det inte ändå. Jag var alltid arg. Så jag fick en lägenhet i stan, helt långt utanför stadskärnan men ska man vara positiv så har jag ett stenkast till motorvägen som tar mig härifrån o det finns även många fina promenadvägar utmed ån. Ja alltså jag gick där någon gång i våras sen tröttnade jag.

Lägenheten är okej men om vi ska vara ärliga så var det hyran som avgjorde saken. Jag har en 3:a på typ 76kvm eller så och betalar mindre en för en 2:a på 36kvm inne i stan. Hur får man ens plats o hur kan det bli en 2:a. Kollade på en lägenhet, en visningslägenhet. Där var sovrummet så litet så en dubbelsäng fick inte plats, helt sjukt. Sen började köket redan i hallen o matplats o vr fick väl vara samma. Klaustrofobiskt kan jag säga.

Sökte äldre lägenheter som är större o bättre byggda. Men det var kört, jag kom sällan ens på visning.

Men på den här lite offsidan gick det snabbt o var inget trams. Jag fick köpa en soffa o hittade en riktig pjäs som är själen här. Det är inget fel men jag vet ännu mer det jag redan visste, jag trivs inte att bo i stan. Men den biten jobbas det på o under tiden så får jag väl lov att säga att skit samma vart man ligger sig genom dagen.

Min psykiska ohälsa som jag hade för avsikt att bespara den här bloggen från början, har tagit nya krafter. Kanske för att allt varit kaos. Mamma har o är svårt sjuk i sin KOL. På lucia trodde jag hon skulle dö, det var straxt efter att jag hade avlivat min katt alltså ett par timmar efter. Tur nog var vi på akuten när det blev akut men det var jävla läskigt.

Sen katten, Elvis min älskade Elvis. Vi skulle dö samtidigt var planen. Men Elvis orkade inte o det var nog orimligt. Jag hatade mig själv medan veterinären Nina försäkrade mig om att det var rätt beslut. Hon sa att även om jag la alla pengar jag inte har på undersökningar så troligen hade hon ändå rekomenderat en avlivning då han var ganska gammal. Men usch, han var även min bästa vän.

Sen gick Julen, mamma mådde dåligt o fick nya mediciner. Julkänslan fanns inte. Mamma bodde hos mig från slutet av november till första oröda dagen efter jul, då jag följde med henne hem för att kolla så hon klarade sig o så skulle nyår firas eller överlevas.

Bara det att på julafton fick min lillasyster en psykos och blev mot sin vilja inlagd på piva. Hon visade där positivt på ett coronatest. Hon hade dock varit sjuk innan o när dom tog testet hade hon vart feberfri och mått bra ganska länge. Men skit samma. Det blev väl inte en helt stressfri jul även om nu hon låg där hon låg för att plötsligt bli utskriven den första oröda dagen efter jul. Jaha, så jag fick hämta henne dagen efter och ha henne som en böld i röven typ till i söndags. 

Vi kommer inte överens och den hemska sanningen är att jag gillar henne inte ens.

Det tog den sista musten ur mig o nu är jag en trasa. Det finns inget kvar av mig, jag känner hur jag faller ner i mörkret jag så länge kämpat mot. Jag har ringt den berömda kontakten man har i psykiatrin men det går inte ens att få en köplats. Jag har bett min läkare om medicin, jag hatar mediciner. Men dagarna går o jag faller....

Sök akut skriker folk, nej tack säger jag. Jag vill inte ha akut hjälp i den formen, låsas in och få en obekväm säng o vidrig kudde. Jag har gjort den resan många gånger men det slutar oftast med att jag drar för man blir inte hjälpt där, du slipper vara ensam säger dom men sanningen är att jag vet inget ensammare ställe. Jag vill bara läka o må bra hemma i lugn o ro med min fina kissemiss som jag har kvar, hon som spexar för att få mig att skratta, som kommer nära när jag är ledsen o biter mig i näsan när hon vill ha uppmärksamhet.

Sommar

Sommar värme, sommarben o sommarbad...

Bedövande sorg och nytt liv

Det blev bregravningsdags. Det var en skitdag men ändå var cermonin fin o likaså minnesstunden efter. Jag hälsade på så många jag inte kände tror jag. Kapellet var fullt sånär som på ett par platser och det var bara ett tiotal som inte var med på minnesstunden så fullt hus även där.
Jag skrev ett eget minnesbrev av den enkla anledningen att jag tycker okända människor inte får med känslan. Det är bara ord. Jag kunde absolut inte läsa det själv det var inte aktuellt så han som stod där o tjötade fick läsa.

Jag fick oförtjänt många fina ord o folk hade tydligen sagt att musiken och brevet gjorde att det blev fint o värdigt. Själv har jag fortfarande Freddie Wadlings "nu lyfter vi från marken" i min skalle.

Har något vagt minne av att hon från begravningsbyrån kom fram och sa något om "mitt" brev. Hon frågade Eva om det skulle vara med i minnesboken.
Förra veckan hade hon ringt o sagt att hon nästan började gråta när hon läste om det o förde in i minnesboken.
När jag skrev det där, så hade det bara gått några dagar.
En kompis som läste sa att låt det va som det är, det är nu det kommer från hjärtat. Min brorson grät när han läste. Hela familjen fick läsa innan givetvis. Det var som vi var lite upp o ner. En begravning ska inte vara rolig, men ljus o att bjuda alla gråtande på ett leende, igenkännande, minne så hade han velat ha det. Så jag skrev inte mycket om hans sista lidande utan om hur han levde för sin familj. Hur han älskade dom alla mer en ord kan beskriva, sen lite om resan dit som inte var helt spikrak. Även där lämnade jag ute detaljer som inte var passande men tog med hur hans största jobb var att blidka katterna speciellt Morris. Morris, var mattes krigare och jag vet att Jonas pendlade mellan hopp o förtvivlan.

Från begravning så en vecka senare så var vi på babyshower. Det var en ny upplevelse o jag var chockad över hur MYCKET alla köpt. Sjukt mycket presenter.

Vi avslutade med att jag slängde in mamma, min svägerska o hennes väninna på en pub. Sen beställde jag pizza, hämtade bil, pizza o sen körde vi hem svägerskan o kompisen så dom slapp att gå. Jag tyckte synd om dom. Dom skulle först gå halvvägs till affären o sen ta taxi sista biten. Det lät jobbigt.

Sen har jag legat här mest.
Idag ska jag slåss med garderoben igen..

Sorg

Idag är det onsdag
 4 v o 30 minuter har gått sen min bror tog sitt sista andetag.
Det är tungt o begravning på fredag