Vad händer med tiden och livet?

Det var länge sen, hade nog glömt den här sidan för att vara ärlig. Typ ingen läset, men det är inte konstigt. Ointressant och tråkig, så har den varit o så är jag.

Men så skriver jag mest för mig själv ändå, för att få det ur kroppen. Har gjort många tappra försök att "rycka upp mig" det jag lärt mig är att det funkar inte riktigt så. Visst kan jag rycka upp mig o spela nån dag men sista tiden blev det för mycket och det gör att nu är jag långt från uppryckt.

Mycket har hänt under skitåret 2022. Jag fick psykbryt på mina närmaste grannar och deras tusen barn o saker som var överallt. Jag hade toppengrannar oxå med världens bästa barn men tyvärr gick det inte ändå. Jag var alltid arg. Så jag fick en lägenhet i stan, helt långt utanför stadskärnan men ska man vara positiv så har jag ett stenkast till motorvägen som tar mig härifrån o det finns även många fina promenadvägar utmed ån. Ja alltså jag gick där någon gång i våras sen tröttnade jag.

Lägenheten är okej men om vi ska vara ärliga så var det hyran som avgjorde saken. Jag har en 3:a på typ 76kvm eller så och betalar mindre en för en 2:a på 36kvm inne i stan. Hur får man ens plats o hur kan det bli en 2:a. Kollade på en lägenhet, en visningslägenhet. Där var sovrummet så litet så en dubbelsäng fick inte plats, helt sjukt. Sen började köket redan i hallen o matplats o vr fick väl vara samma. Klaustrofobiskt kan jag säga.

Sökte äldre lägenheter som är större o bättre byggda. Men det var kört, jag kom sällan ens på visning.

Men på den här lite offsidan gick det snabbt o var inget trams. Jag fick köpa en soffa o hittade en riktig pjäs som är själen här. Det är inget fel men jag vet ännu mer det jag redan visste, jag trivs inte att bo i stan. Men den biten jobbas det på o under tiden så får jag väl lov att säga att skit samma vart man ligger sig genom dagen.

Min psykiska ohälsa som jag hade för avsikt att bespara den här bloggen från början, har tagit nya krafter. Kanske för att allt varit kaos. Mamma har o är svårt sjuk i sin KOL. På lucia trodde jag hon skulle dö, det var straxt efter att jag hade avlivat min katt alltså ett par timmar efter. Tur nog var vi på akuten när det blev akut men det var jävla läskigt.

Sen katten, Elvis min älskade Elvis. Vi skulle dö samtidigt var planen. Men Elvis orkade inte o det var nog orimligt. Jag hatade mig själv medan veterinären Nina försäkrade mig om att det var rätt beslut. Hon sa att även om jag la alla pengar jag inte har på undersökningar så troligen hade hon ändå rekomenderat en avlivning då han var ganska gammal. Men usch, han var även min bästa vän.

Sen gick Julen, mamma mådde dåligt o fick nya mediciner. Julkänslan fanns inte. Mamma bodde hos mig från slutet av november till första oröda dagen efter jul, då jag följde med henne hem för att kolla så hon klarade sig o så skulle nyår firas eller överlevas.

Bara det att på julafton fick min lillasyster en psykos och blev mot sin vilja inlagd på piva. Hon visade där positivt på ett coronatest. Hon hade dock varit sjuk innan o när dom tog testet hade hon vart feberfri och mått bra ganska länge. Men skit samma. Det blev väl inte en helt stressfri jul även om nu hon låg där hon låg för att plötsligt bli utskriven den första oröda dagen efter jul. Jaha, så jag fick hämta henne dagen efter och ha henne som en böld i röven typ till i söndags. 

Vi kommer inte överens och den hemska sanningen är att jag gillar henne inte ens.

Det tog den sista musten ur mig o nu är jag en trasa. Det finns inget kvar av mig, jag känner hur jag faller ner i mörkret jag så länge kämpat mot. Jag har ringt den berömda kontakten man har i psykiatrin men det går inte ens att få en köplats. Jag har bett min läkare om medicin, jag hatar mediciner. Men dagarna går o jag faller....

Sök akut skriker folk, nej tack säger jag. Jag vill inte ha akut hjälp i den formen, låsas in och få en obekväm säng o vidrig kudde. Jag har gjort den resan många gånger men det slutar oftast med att jag drar för man blir inte hjälpt där, du slipper vara ensam säger dom men sanningen är att jag vet inget ensammare ställe. Jag vill bara läka o må bra hemma i lugn o ro med min fina kissemiss som jag har kvar, hon som spexar för att få mig att skratta, som kommer nära när jag är ledsen o biter mig i näsan när hon vill ha uppmärksamhet.

Sommar

Sommar värme, sommarben o sommarbad...

Barn och familj

Sedan jag senast uppdaterade denna vlogg har våra liv berikats med 2 nya små barn. Först ut var Esmeralda som kom ut snabbt o smidigt utan större dramatik. Någon månad senare kom Olivia, där varade dramatiken långt o länge innan det ens kom ut någon klimp, men så kom hon och är helt perfekt. Eller jag förutsätter det, ska på inspektionsrunda om några timmar. Vårt första möte. Jag har inga egna barn men jag minns så många första möten med andra barn som stått/står mig nära. Björn träffade jag för andra gången när han var 2 & 1/2 månad eller något. Han var såå liten. Men medan mamma o pappa drog ut och kollade i köpcentrumets två affärer, där jag bodde. Så lyfte jag upp honom försiktigt från vagnen o la honom på min mage och berättade om livet. Tyvärr vet man inte så mycket om livet själv när man är 20, så det hela var nog lite naivt. Men jag förutsätter att han ändå inte minns vad jag sa o inte jag heller.

Men alla dessa barn har skänkt mig så himla mycket fina stunder genom åren. Jag tycker så extremt mycket om dom, även nu som vuxna så är iaf merparten helt grymma o nu kommer deras barn på löpande band.

Collin är kanske den som står mig närmast. När hans "pappa" som är min brorson gav upp honom så dog jag. Föräldrarna hade kämpat o bråkat och jag hade haft Collin så nära mig från han var nästan nyfödd. Jag hade ångest några gånger för han var så liten och det var så fel att varken mamma eller pappa var där. När han försvann helt så blev det som att förlora en bit av sig själv. Visserligen hade kontakten glesat ur sedan pappan träffat en ny kvinna. Jag gjorde så många fel och var så jävla naiv. Någonstans så visste jag ju fragment av saker som hänt, men fy fan rent ut sagt, vi kan gå rätt långt för att försvara människor och dessutom tro att vi gör rätt.
Insikten kom som en kalldusch, jag tog avstånd från min brorson o åtta år senare har vi fortfarande inte kontakt. Men sakta sakta byggde jag något med Collins mamma, det måste ha vart så svårt för henne att ta in mig i deras nya trygga liv. Men hon gjorde det, sa att det var för Collin men gjorde rätt klart för mig att såra mitt barn o du dör. Nej såklart inte, men det var en nervös tid.

Nu har åren gått, Collin är min superhjälte. När han kommer eller som när vi var på badhuset sist, det skakar liv i mig o ingen får mig mer levande. Han berättar historier som får mig att vika mig av skratt, han retar gallfeber på mig och vi har lekar på en nivå där allting blir stök, blött o slafs. Jag älskar honom av hela mitt hjärta o lite till. Jag är den enda på hans biopappas sida som han har en relation med tror jag och den kommer alltid finnas.
Collin har den bästa uppväxt, han har två äldre bröder, han har sin tigermamma, han har en pappa han avgudar och han har en lillasyster som alltså heter Olivia.

Collin o hans mamma är min familj, den riktiga familjen. Den okomplicerade och det käraste jag har. Jag håller dom så nära att jag sällan pratar om dom eller på andra sätt outar dom. Jag skyddar dom kanske delvis fortfarande från min brorson, men någonstans inne i mig är jag fortfarande rädd att göra något fel så det tar slut.

Men det kommer det inte göra, vi kommer bli starkare o starkare. Man kan välja sin familj och Collin o jag må dela blodsband men det kommer inte betyda att jag älskar Olivia mindre. Tack o lov så är de flesta av oss inte funtade så.

Nu ska jag in i duschen o sen måste jag ju hinna köpa en present till flickebarnet.

Hopp o lek med Collin

Collin

Björn o Esmeralda

Grodan o Oskar

Damlunch

Här ligger jag som en padda. Dagen började med herrejösses näsblod o sängen ser ut som nån blivit skadad allvarlig. Även t-shirten som åkte i soporna. Själv var jag inte bättre men där såg man ju att det inte var ett knivhugg utan en näsborre som förvandlats till blodkran. Inget hjälpte, ställde mig i duschen för dit var jag ändå  tvungen att komma.
Turligt nog så tog blodet slut innan varmvattnet.

Nu laddar jag för tant lunch o Christel. Christel o jag är inte tanter ännu och jag verkade bli medbjuden för en tant råkade dö. Nä det låter orättvist hårt. Den damen var fan en kämpe över det vanliga, jag är hemskt ledsen att hon är borta men hon tog ställning för länge sen o även om hon kämpat länge så gick det väldigt lugnt o värdigt på slutet.
Men kanske blev jag medbjuden för att hjälpa Christel att sänka medelåldern. Jag älskar dom där tanterna som är både under o över 80 bast. Deras humor, lite galghumor. Jag blir alltid varm i hjärtat om jag är i byn o dom ser mig. Dom tjoar o dom vinkar o kramas.

Vi ska till en väldigt fin lägenhet i stan som någon köpt men sällan använder då sommarhemmet har lockat. Men nu kan det nog va skönt att slippa bära ved o njuta av stadens lyx nån gång ibland.

Jag borde inte sitta här, utan klä mig o jobba på att inte komma sist :)

Drömmar

Jag har älskat vår sommarstuga i så många år. Tyckt att det är paradiset på jorden.
Det är det väl på sätt o vis fortfarande. Men allting är förändrat, inget är som förr. Det är inte stället jag växte upp på, där jag sprang runt o käkade plättar här o geléhallon där..

Känslan av hemma är borta, jag ser bara skräp o mer skräp och inser hur mycket pengar det skulle krävas för att få det i skick.

Jag vill inte längre. Jag vill sälja o köpa något som är mitt, bara mitt. Där jobbet jag plöjer ner o kronorna som går, är för min skull!! Jag vill bo litet, mysigt, med gästhus, vedvärme och eller berg/jordvärme. Vatten som räcker till o en väg som håller året runt.

Det växer i mig, det är en ny dröm. Tänk, något eget. Gärna en bit bort från farliga vägar o kanske lite distans till närmaste granne.

Inte för långt från stan men ändå verkligen på landet.

Bedövande sorg och nytt liv

Det blev bregravningsdags. Det var en skitdag men ändå var cermonin fin o likaså minnesstunden efter. Jag hälsade på så många jag inte kände tror jag. Kapellet var fullt sånär som på ett par platser och det var bara ett tiotal som inte var med på minnesstunden så fullt hus även där.
Jag skrev ett eget minnesbrev av den enkla anledningen att jag tycker okända människor inte får med känslan. Det är bara ord. Jag kunde absolut inte läsa det själv det var inte aktuellt så han som stod där o tjötade fick läsa.

Jag fick oförtjänt många fina ord o folk hade tydligen sagt att musiken och brevet gjorde att det blev fint o värdigt. Själv har jag fortfarande Freddie Wadlings "nu lyfter vi från marken" i min skalle.

Har något vagt minne av att hon från begravningsbyrån kom fram och sa något om "mitt" brev. Hon frågade Eva om det skulle vara med i minnesboken.
Förra veckan hade hon ringt o sagt att hon nästan började gråta när hon läste om det o förde in i minnesboken.
När jag skrev det där, så hade det bara gått några dagar.
En kompis som läste sa att låt det va som det är, det är nu det kommer från hjärtat. Min brorson grät när han läste. Hela familjen fick läsa innan givetvis. Det var som vi var lite upp o ner. En begravning ska inte vara rolig, men ljus o att bjuda alla gråtande på ett leende, igenkännande, minne så hade han velat ha det. Så jag skrev inte mycket om hans sista lidande utan om hur han levde för sin familj. Hur han älskade dom alla mer en ord kan beskriva, sen lite om resan dit som inte var helt spikrak. Även där lämnade jag ute detaljer som inte var passande men tog med hur hans största jobb var att blidka katterna speciellt Morris. Morris, var mattes krigare och jag vet att Jonas pendlade mellan hopp o förtvivlan.

Från begravning så en vecka senare så var vi på babyshower. Det var en ny upplevelse o jag var chockad över hur MYCKET alla köpt. Sjukt mycket presenter.

Vi avslutade med att jag slängde in mamma, min svägerska o hennes väninna på en pub. Sen beställde jag pizza, hämtade bil, pizza o sen körde vi hem svägerskan o kompisen så dom slapp att gå. Jag tyckte synd om dom. Dom skulle först gå halvvägs till affären o sen ta taxi sista biten. Det lät jobbigt.

Sen har jag legat här mest.
Idag ska jag slåss med garderoben igen..

Sorg

Idag är det onsdag
 4 v o 30 minuter har gått sen min bror tog sitt sista andetag.
Det är tungt o begravning på fredag