När jag nu sitter o kollar igenom lite i den här bloggen så inser jag hur mycket som har hänt. Jag kände alltid att jag inte passade i en lägenhet men på den tiden man arbetade o arbetade dagtid så var det väldigt enkelt att bo så. Jag trivdes i lägenheten i Isaksdal, jättebra men sen när jag blev sjuk kom jag att känna mig väldigt instängd där.
Att ha sina rötter på landet, att ha växt upp med kycklingar under köksbordet o senare kossor i ladugården o allt det där, det sätter sig i märgen.
Jag var så lycklig o så harmonisk när jag flyttade från lägenheten till landet. Men det gnagde hela tiden att vi är tre ägare på huset och där bodde jag med hela mitt liv. Det kändes inte rättvist. Mina bröder för en form av hat-inte-relation till varandra och jag har alltid tvingats välja sida. Fast båda är mina brorsor o betyder mycket för mig. Livet är inte svart eller vitt.
Men nu skulle det här inte vara ett forum för mitt gnäll så jag ska kort förklara att jag är så nöjd över att jag vågade flytta. Jag fick aldrig något bostadsbidrag men jag fick ett eget hem. Nåja, kanske inte precis mitt men just nu är det jag o inte några av mina syskon som bor här i alla fall.
Jag känner ingen här o nästan ingen här i krokarna. Jag har fortfarande de flesta av mina vänner i Norrköpingstrakten. Men jag har världens snällaste granne som är både hjärtlig o för att inte tala om hjälpsam. Han sitter o nöter på gräsmattan så man skäms. Det brukar ju va jag som klipper allas gräs, vad hände..
Nåväl, nu kommer korten...