Så tog det bara slut

Så tar livet slut, bara sådär. Hur beredd man en var så var man det inte när det väl gällde. Jag var inte där när det hände, jag for iväg o hämtade brorson. Vi missade med några minuter. Men dom hade inte tillkallat personal så vi fick några minuter där innan jag gick o sa till.

Nu är det tomt o konstigt. Jag vet inte riktigt hur det är. Jag måste nog bara smälta det här nu ett tag.

Vi ses på andra sidan älskade bror, det kommer bli en härlig återförening ❤❤❤

När sjukdom tar över livet

När någon dör, alltså ligger där o dör.. Det är en extremt otrevlig syn. Just när dom sover lugnt så är det inte så farligt men när oron slår till, orden finns inte och det är rent förfärligt helt enkelt.

Jag minns inte sist jag sov som man ska, det känns som jag är en robot.

Igårkväll vid sex for jag upp till sjukhuset med mat åt min brorson som vart hos pappa större delen av dagen utan att äta.

Vi satt o småpratade en stund men storebror sov mest hela tiden. Han vaknade till o behövde vända sig, men han verkade inte lägga märke till mig. Men han tog sin son i handen o höll den till han somnade om.

Vid åtta kom min svägerska med sin övernattningsväska o flyttade in. Då drog vi oss tillbaka. Brorsonen hade legat o vilat ett tag och jag ville inte vara ivägen. Klockan nio ska jag vara där nu så svägerskan kan åka hem om natten vart jobbig o för att se till kissen lite.

Brorsonen skulle väl komma vid 11 och så kommer mamma vid ett kanske.
Sen dyker nog svägerskan upp en stund på dagen och finns det något att planera för så får vi väl snacka om hur vi ska göra inatt.

Jag har läst om det här med levetsvikt som kan leda till organsvikt eller koma o allt möjligt. Känns hemskt att säga men jag önskar bara att det ska gå fort. Man är så maktlös o han har ont o är så extremt orolig. Han är virrig o verkar inte veta vart han är eller vad han vill.

Nu ska jag iaf kliva upp, packa ner en bok o äta något.
Vi är en trasig samling. Vi äter dåligt o sover dåligt o vi mår dåligt.. Det är jobbigt nu helt enkelt.

Tungt

Helgen skulle bli mysig och avkopplande. Komma ifrån kanske tänka på något annat. Mina stunder på sjukhuset har inte var så jättemånga då det vart mycket besök. Men innan helgen pratades det om hemgång och vi började planera för hur vi skulle lägga upp det. Imorgon skulle vi på möte för att se vad för hjälpmedel vi kan få.

Min helg blev sådär, jag är så jävla slut i kroppen av på tok förlite sömn så att festa o ha kul lixom var svårt o slutade med att jag blev pangtrött o gick hem o sov.

Åkte från landet tidigt, ringde min svägerska och får veta att spelplanen åter ändrats.

Storebror har blivit så dålig att det nu kanske handlar om dagar. Hans lever fungerar inte o någon hemgång blir det inte.

Min svägerska vill att vi ser till att alltid vara där, även på natten. Inte alla samtidigt såklart men vi får dela upp oss. Natten är svår, dottern vill inte o det kan bli tungt för min svägerska att ta alla nätter då han är väldigt orolig. Men jag har sagt att jag kan ta nattpass oxå, jag sover ju ändå inte. Det är svårt att planera, kanske får jag lite mer info under dagen. Egentligen kan vi ju bara planera typ ett dygn i taget.

För mig är detta både hemskt o nytt. Visst har jag förlorat människor i mitt liv, men nu är det så annorlunda. Det här med att sitta o vänta på att det man inte vill ska hända men vet kommer hända ska hända.. Det är jättekonstigt.

Men så är det nu o vi kan bara låta det hända. Men min svägerska är tydlig med att han ska fan inte dö ensam, så därför gör vi vad vi kan för att iaf den lilla lilla saken ska infrias.

Lite söndagsblues...

Jag är så trött, igår sov jag hela dagen nästan. Kollade på himmelsdalen, såg slutet idag. Lite knepig, jag gillar inte knepig..

Nu har jag bröd på jäsning, tanken är att det ska bli morotsbaugetter. Jag lyckas sällan med bakning så håller en låg profil tills det är färdigt. Tanken är iaf att kunna bjuda störstebror o brorsonen på hembakat frukostbröd imorgon.

Kommande vecka kommer mamma åka till störstebror tisdag o onsdag. Det behöver jag för en helg räcker inte att vila på. Alltså det är mest psykiskt påfrestande. Att se någon så sjuk men ändå håller någon form av hopp uppe. Jag säger såklart inte vad jag tror men när han själv säger att det är nog fan kört, då kvittrar jag inte utan säger som det är att vi inte vet. Läkarna tror en hel massa, men man får känslan av att dom håller inne med det som dom faktiskt vet.

Dagarna går så fort. Jag hämtar brorsonen vid nio. Vi hjälper störstebror med kläder o mediciner o fixar frukost.
När han ätit brukar han behöva vila, då kryper han ner i sin säng och vi brukar hamna i soffan o småpratar om livet och dess nyckfulla utspel.

När störstebror sen vaknar lite brukar jag sitta hos honom o prata eller se på tv eller om han behöver något o sen kommer straxt hans fru hem.

Så ser det ut dag efter dag. Ibland säger han att han skulle vilja gå ut, men orken finns inte. Sjuksyrran säger att han ska röra sig, men när orken tar slut så verkar den så jävla jätteslut. Jag är ingen bra anhörigvårdare, jag är ingen vårdare. Jag har hållit mig till maskiner av en anledning, jag är pest på människor.

Men man gör det ändå, för familjen och jag vill faktiskt, jag är fullständigt frivilligt anmäld.

Men det gör inget mindre sorgligt eller tungt. Varje dag önskar jag att framtiden såg ljusare ut, att han inte ska dö. Samtidigt är jag rädd att han blir liggandes sjuk o oförmögen i åratal... Som det är nu finns ändå vissa stunder som är bättre, han kan skoja o vi har kul ibland. Det gör väl iaf livet värdigt.. Just nu, men ljuga skulle jag om jag inte sa att jag har magknip när jag tänker på hur länge det ska få va så..

Fuck cancer

Efter en vecka hos sjuk bror har jag bara en sak att säga fuck jävla cancer. Idag kom jag hem rätt tidigt så smet upp i skogen o plockade svamp till såsen jag tänkt mig till maten jag siktar på att orka laga.

Tog en titt på planteringen o skördade morötter, chili och en stor paprika jag missat samt en väldigt ensam tomat. Men men, även det lilla är gott nog.

I övrigt är tröttheten närmast outhärdlig så blir en lugn helg.

Bästa dagarna på länge!

Det började med ett telefonsamtal som handlade om en utflykt som bland annat tagit utflyktarna till en sjö jag mycket väl känner till. Det finns en slinga runt sjön som är ca 8km. Där tog idén fart. Skulle vi ses på kusinens sista semesterdagar o ta oss runt.
Det mognade o tog form som en riktig campingtur där vi med bil kunde ta oss o packning till utgångspunkten och sen med lite matsäck ta promenaden runt sjön för att sedan komma tillbaka till bilarna o bygga läger o fixa middag.

Pga vädret så knölade vi lite med dagarna men tillslut hände det iaf och vi kunde inte haft det bättre helt ärligt.
Vi gick promenaden, plockade svamp o tog det lugnt. När vi kom tillbaka så gjorde vi eld o byggde tält, sent om sidor så blev det riktig lyxmiddag o ett glas vin eller två. Inga myggor alls o när klockan var typ tio låg vi nog i tältet o var väldigt trötta.

Morgonen efter så förfirade vi kusinen som snart fyller år. Av mig fick hon en brakfrukost mitt i vildmarken (nåja).. Mamma kom o storebror dök även han upp lite senare. Frukosten räckte även till lunch/middag o klockan var kväll när jag kom hem. Idag är jag sliten. Jag glömmer att jag gör slut på energi som inte finns så jag blir ofta liggandes efter dessa äventyr.
Så här ligger jag nu idag med tusen saker att göra men orkar inget. Imorgon så ska jag iaf först o främst åka o umgås med min bror. Han mår inte så bra och eftersom min svägerska behöver jobba morgonpasset så greppar jag tillfället att åka o hänga lite. När någon blir så sjuk som honom så värderar man stunderna ihop högt, eller det gör man väl alltid men det är ändå lite skillnad när ödet sätter tidspress på livet.
Men det blir fint att ses lite o på kvällen drar jag vidare på kräftskiva.
Så dagens vila känns motiverad.

Nu kommer bilder från promenad o campingliv!