Jag skrev ett eget minnesbrev av den enkla anledningen att jag tycker okända människor inte får med känslan. Det är bara ord. Jag kunde absolut inte läsa det själv det var inte aktuellt så han som stod där o tjötade fick läsa.
Jag fick oförtjänt många fina ord o folk hade tydligen sagt att musiken och brevet gjorde att det blev fint o värdigt. Själv har jag fortfarande Freddie Wadlings "nu lyfter vi från marken" i min skalle.
Har något vagt minne av att hon från begravningsbyrån kom fram och sa något om "mitt" brev. Hon frågade Eva om det skulle vara med i minnesboken.
Förra veckan hade hon ringt o sagt att hon nästan började gråta när hon läste om det o förde in i minnesboken.
När jag skrev det där, så hade det bara gått några dagar.
En kompis som läste sa att låt det va som det är, det är nu det kommer från hjärtat. Min brorson grät när han läste. Hela familjen fick läsa innan givetvis. Det var som vi var lite upp o ner. En begravning ska inte vara rolig, men ljus o att bjuda alla gråtande på ett leende, igenkännande, minne så hade han velat ha det. Så jag skrev inte mycket om hans sista lidande utan om hur han levde för sin familj. Hur han älskade dom alla mer en ord kan beskriva, sen lite om resan dit som inte var helt spikrak. Även där lämnade jag ute detaljer som inte var passande men tog med hur hans största jobb var att blidka katterna speciellt Morris. Morris, var mattes krigare och jag vet att Jonas pendlade mellan hopp o förtvivlan.
Från begravning så en vecka senare så var vi på babyshower. Det var en ny upplevelse o jag var chockad över hur MYCKET alla köpt. Sjukt mycket presenter.
Vi avslutade med att jag slängde in mamma, min svägerska o hennes väninna på en pub. Sen beställde jag pizza, hämtade bil, pizza o sen körde vi hem svägerskan o kompisen så dom slapp att gå. Jag tyckte synd om dom. Dom skulle först gå halvvägs till affären o sen ta taxi sista biten. Det lät jobbigt.
Sen har jag legat här mest.
Idag ska jag slåss med garderoben igen..
