fredag 26 juni 2020
måndag 27 januari 2020
Barn och familj
Sedan jag senast uppdaterade denna vlogg har våra liv berikats med 2 nya små barn. Först ut var Esmeralda som kom ut snabbt o smidigt utan större dramatik. Någon månad senare kom Olivia, där varade dramatiken långt o länge innan det ens kom ut någon klimp, men så kom hon och är helt perfekt. Eller jag förutsätter det, ska på inspektionsrunda om några timmar. Vårt första möte. Jag har inga egna barn men jag minns så många första möten med andra barn som stått/står mig nära. Björn träffade jag för andra gången när han var 2 & 1/2 månad eller något. Han var såå liten. Men medan mamma o pappa drog ut och kollade i köpcentrumets två affärer, där jag bodde. Så lyfte jag upp honom försiktigt från vagnen o la honom på min mage och berättade om livet. Tyvärr vet man inte så mycket om livet själv när man är 20, så det hela var nog lite naivt. Men jag förutsätter att han ändå inte minns vad jag sa o inte jag heller.
Men alla dessa barn har skänkt mig så himla mycket fina stunder genom åren. Jag tycker så extremt mycket om dom, även nu som vuxna så är iaf merparten helt grymma o nu kommer deras barn på löpande band.
Collin är kanske den som står mig närmast. När hans "pappa" som är min brorson gav upp honom så dog jag. Föräldrarna hade kämpat o bråkat och jag hade haft Collin så nära mig från han var nästan nyfödd. Jag hade ångest några gånger för han var så liten och det var så fel att varken mamma eller pappa var där. När han försvann helt så blev det som att förlora en bit av sig själv. Visserligen hade kontakten glesat ur sedan pappan träffat en ny kvinna. Jag gjorde så många fel och var så jävla naiv. Någonstans så visste jag ju fragment av saker som hänt, men fy fan rent ut sagt, vi kan gå rätt långt för att försvara människor och dessutom tro att vi gör rätt.
Insikten kom som en kalldusch, jag tog avstånd från min brorson o åtta år senare har vi fortfarande inte kontakt. Men sakta sakta byggde jag något med Collins mamma, det måste ha vart så svårt för henne att ta in mig i deras nya trygga liv. Men hon gjorde det, sa att det var för Collin men gjorde rätt klart för mig att såra mitt barn o du dör. Nej såklart inte, men det var en nervös tid.
Nu har åren gått, Collin är min superhjälte. När han kommer eller som när vi var på badhuset sist, det skakar liv i mig o ingen får mig mer levande. Han berättar historier som får mig att vika mig av skratt, han retar gallfeber på mig och vi har lekar på en nivå där allting blir stök, blött o slafs. Jag älskar honom av hela mitt hjärta o lite till. Jag är den enda på hans biopappas sida som han har en relation med tror jag och den kommer alltid finnas.
Collin har den bästa uppväxt, han har två äldre bröder, han har sin tigermamma, han har en pappa han avgudar och han har en lillasyster som alltså heter Olivia.
Collin o hans mamma är min familj, den riktiga familjen. Den okomplicerade och det käraste jag har. Jag håller dom så nära att jag sällan pratar om dom eller på andra sätt outar dom. Jag skyddar dom kanske delvis fortfarande från min brorson, men någonstans inne i mig är jag fortfarande rädd att göra något fel så det tar slut.
Men det kommer det inte göra, vi kommer bli starkare o starkare. Man kan välja sin familj och Collin o jag må dela blodsband men det kommer inte betyda att jag älskar Olivia mindre. Tack o lov så är de flesta av oss inte funtade så.
Nu ska jag in i duschen o sen måste jag ju hinna köpa en present till flickebarnet.
Men alla dessa barn har skänkt mig så himla mycket fina stunder genom åren. Jag tycker så extremt mycket om dom, även nu som vuxna så är iaf merparten helt grymma o nu kommer deras barn på löpande band.
Collin är kanske den som står mig närmast. När hans "pappa" som är min brorson gav upp honom så dog jag. Föräldrarna hade kämpat o bråkat och jag hade haft Collin så nära mig från han var nästan nyfödd. Jag hade ångest några gånger för han var så liten och det var så fel att varken mamma eller pappa var där. När han försvann helt så blev det som att förlora en bit av sig själv. Visserligen hade kontakten glesat ur sedan pappan träffat en ny kvinna. Jag gjorde så många fel och var så jävla naiv. Någonstans så visste jag ju fragment av saker som hänt, men fy fan rent ut sagt, vi kan gå rätt långt för att försvara människor och dessutom tro att vi gör rätt.
Insikten kom som en kalldusch, jag tog avstånd från min brorson o åtta år senare har vi fortfarande inte kontakt. Men sakta sakta byggde jag något med Collins mamma, det måste ha vart så svårt för henne att ta in mig i deras nya trygga liv. Men hon gjorde det, sa att det var för Collin men gjorde rätt klart för mig att såra mitt barn o du dör. Nej såklart inte, men det var en nervös tid.
Nu har åren gått, Collin är min superhjälte. När han kommer eller som när vi var på badhuset sist, det skakar liv i mig o ingen får mig mer levande. Han berättar historier som får mig att vika mig av skratt, han retar gallfeber på mig och vi har lekar på en nivå där allting blir stök, blött o slafs. Jag älskar honom av hela mitt hjärta o lite till. Jag är den enda på hans biopappas sida som han har en relation med tror jag och den kommer alltid finnas.
Collin har den bästa uppväxt, han har två äldre bröder, han har sin tigermamma, han har en pappa han avgudar och han har en lillasyster som alltså heter Olivia.
Collin o hans mamma är min familj, den riktiga familjen. Den okomplicerade och det käraste jag har. Jag håller dom så nära att jag sällan pratar om dom eller på andra sätt outar dom. Jag skyddar dom kanske delvis fortfarande från min brorson, men någonstans inne i mig är jag fortfarande rädd att göra något fel så det tar slut.
Men det kommer det inte göra, vi kommer bli starkare o starkare. Man kan välja sin familj och Collin o jag må dela blodsband men det kommer inte betyda att jag älskar Olivia mindre. Tack o lov så är de flesta av oss inte funtade så.
Nu ska jag in i duschen o sen måste jag ju hinna köpa en present till flickebarnet.
Hopp o lek med Collin
Collin
Björn o Esmeralda
Grodan o Oskar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)