Vad händer med tiden och livet?

Det var länge sen, hade nog glömt den här sidan för att vara ärlig. Typ ingen läset, men det är inte konstigt. Ointressant och tråkig, så har den varit o så är jag.

Men så skriver jag mest för mig själv ändå, för att få det ur kroppen. Har gjort många tappra försök att "rycka upp mig" det jag lärt mig är att det funkar inte riktigt så. Visst kan jag rycka upp mig o spela nån dag men sista tiden blev det för mycket och det gör att nu är jag långt från uppryckt.

Mycket har hänt under skitåret 2022. Jag fick psykbryt på mina närmaste grannar och deras tusen barn o saker som var överallt. Jag hade toppengrannar oxå med världens bästa barn men tyvärr gick det inte ändå. Jag var alltid arg. Så jag fick en lägenhet i stan, helt långt utanför stadskärnan men ska man vara positiv så har jag ett stenkast till motorvägen som tar mig härifrån o det finns även många fina promenadvägar utmed ån. Ja alltså jag gick där någon gång i våras sen tröttnade jag.

Lägenheten är okej men om vi ska vara ärliga så var det hyran som avgjorde saken. Jag har en 3:a på typ 76kvm eller så och betalar mindre en för en 2:a på 36kvm inne i stan. Hur får man ens plats o hur kan det bli en 2:a. Kollade på en lägenhet, en visningslägenhet. Där var sovrummet så litet så en dubbelsäng fick inte plats, helt sjukt. Sen började köket redan i hallen o matplats o vr fick väl vara samma. Klaustrofobiskt kan jag säga.

Sökte äldre lägenheter som är större o bättre byggda. Men det var kört, jag kom sällan ens på visning.

Men på den här lite offsidan gick det snabbt o var inget trams. Jag fick köpa en soffa o hittade en riktig pjäs som är själen här. Det är inget fel men jag vet ännu mer det jag redan visste, jag trivs inte att bo i stan. Men den biten jobbas det på o under tiden så får jag väl lov att säga att skit samma vart man ligger sig genom dagen.

Min psykiska ohälsa som jag hade för avsikt att bespara den här bloggen från början, har tagit nya krafter. Kanske för att allt varit kaos. Mamma har o är svårt sjuk i sin KOL. På lucia trodde jag hon skulle dö, det var straxt efter att jag hade avlivat min katt alltså ett par timmar efter. Tur nog var vi på akuten när det blev akut men det var jävla läskigt.

Sen katten, Elvis min älskade Elvis. Vi skulle dö samtidigt var planen. Men Elvis orkade inte o det var nog orimligt. Jag hatade mig själv medan veterinären Nina försäkrade mig om att det var rätt beslut. Hon sa att även om jag la alla pengar jag inte har på undersökningar så troligen hade hon ändå rekomenderat en avlivning då han var ganska gammal. Men usch, han var även min bästa vän.

Sen gick Julen, mamma mådde dåligt o fick nya mediciner. Julkänslan fanns inte. Mamma bodde hos mig från slutet av november till första oröda dagen efter jul, då jag följde med henne hem för att kolla så hon klarade sig o så skulle nyår firas eller överlevas.

Bara det att på julafton fick min lillasyster en psykos och blev mot sin vilja inlagd på piva. Hon visade där positivt på ett coronatest. Hon hade dock varit sjuk innan o när dom tog testet hade hon vart feberfri och mått bra ganska länge. Men skit samma. Det blev väl inte en helt stressfri jul även om nu hon låg där hon låg för att plötsligt bli utskriven den första oröda dagen efter jul. Jaha, så jag fick hämta henne dagen efter och ha henne som en böld i röven typ till i söndags. 

Vi kommer inte överens och den hemska sanningen är att jag gillar henne inte ens.

Det tog den sista musten ur mig o nu är jag en trasa. Det finns inget kvar av mig, jag känner hur jag faller ner i mörkret jag så länge kämpat mot. Jag har ringt den berömda kontakten man har i psykiatrin men det går inte ens att få en köplats. Jag har bett min läkare om medicin, jag hatar mediciner. Men dagarna går o jag faller....

Sök akut skriker folk, nej tack säger jag. Jag vill inte ha akut hjälp i den formen, låsas in och få en obekväm säng o vidrig kudde. Jag har gjort den resan många gånger men det slutar oftast med att jag drar för man blir inte hjälpt där, du slipper vara ensam säger dom men sanningen är att jag vet inget ensammare ställe. Jag vill bara läka o må bra hemma i lugn o ro med min fina kissemiss som jag har kvar, hon som spexar för att få mig att skratta, som kommer nära när jag är ledsen o biter mig i näsan när hon vill ha uppmärksamhet.