Ibland tappar man tråden helt och hamnar i klorna på minnen..

I augusti så är det tre år sen jag flyttade hit till det lilla torpet som stått tomt i ca 10 år. Antal år har ändrats lite under tiden så jag vet inte exakt.

Det här är bilden, eller en av bilderna jag fick på mail från en snubbe som hette Per o som sett min annons om att jag sökte något mindre hus för mig och min flock.

Att jag åkte för att kolla på det var för att det stod något om möjlighet till gästrum och jag tänkte att det kanske var något förråd eller så. 

Snabbt insåg jag att det bara fanns ett rum och kök. Gästrummet var i huset nedanför som han också ägde o där det var fyra lägenheter.

Men något fick mig att falla för detta 1700-tals hus som luktade lite jordkällare, så ganska snabbt fick jag en idé hur jag skulle få det att fungera för mig och jag vet att när jag åkte hem från visningen så såg jag den fetaste regnbåge jag någonsin sett, då var jag i hamn. Några veckor senare så åkte Collin o jag o skrev kontrakt. Collin såg inte riktigt min vision..

Sen kom våren och jag bad om att plommonträdet som växt över alla gränser skulle bort och jag fick trots att jag inte fått tillgång till huset, börja i trädgården.

Det fanns att göra kan jag lova och utan mammas hjälp hade det aldrig gått. Sen fick jag nyckel och sällskap

Sällskapet var en katt som hette Lasse fick jag veta. Han hade vart borta länge men rätt nyligen återvänt hem. Hans matte hade flyttat till lägenhet o lämnade honom till kommande hyresgäst. Vart det sen gick fel vet inte jag men Lasse visade sig inte va så lätt att bli av med även fast jag tog hem mina egna två katter o hade två andra katter som var här o slogs.

Att inte ha något sovrum var otänkbart för mig så jag byggde som en vägg av garderober med skjutdörrar o fick världens minsta sovrum o världens minsta tv-rum. Men jag trivdes i det idylliska lilla torpet även om det var kallt som sjutton första vintern o veden räckte inte o elementet luktade bränt och kaminen i rummet var ett jäkla göra innan det blev installerad, besiktigad o redo. Var nästan vår innan det projektet var klart.

Mycket hände i början. Allt gick sönder. Först spisen,sen kylen, sen tvättmaskinen, sen tog vattnet slut  brunnen o så pajade varmvattenberedaren fast vattnet var nog sommaren efter. 

En viktig sak var att få tak på hönshuset. Det var hål i det andra o det var helt ruttet. Men min brorsdotters sambo och min bror fixade taket och min bror o en fd kollega från Nävebruk fixade hönsgården.

Sen tog det något år eller lite mer innan det kom tegel på taket men fasen vad dom fått slita o som vanligt min bror Niklas, han råkar alltid mest illa ut när jag ska göra saker.

Nu har vi bott här alla årstider flera gånger o vi trivs minst lika bra. I år är hönsen borta o i hönsgården ska det bli trädgårdsland, där kan nämligen inte hjortar o rådjur äta upp det jag med stor möda (troligen) odlat.

Nu skulle den här bloggen ha hetat Lasse o handlat om honom. Men jag drunknade i minnen o bilder men nu vet jag ju vad jag ska skriva i kommande inlägg. Att det ska handla om Lasse o just nu är pga av den lag som ska träda i kraft för att skydda våra katter. Men kommer den fungera o hur ska den ens kunna fungera och hur är det med Lasse vems är han vart bor han, ja jag har absolut inte alla svar men jag vet så mycket som det här...

Förlåt

Idag på morgonkvisten så samtalade jag via skrift som allt oftast, med min fina brorsdotter. Hon skickade bilder på barnen och vet ni, jag lever för dessa bilder eftersomndom bor så långt bort o saknaden alltid är så stor.

Hur som helst kom vi kort in på det här med att säga förlåt och vad viktigt det är att man lär sig göra det och att kanske framförallt barn men tro mig, även vuxna inte alltid förstår eller tycker det är befogat.

Min brorsdotter är har jag tänkt på många gånger, så himla bra på att förklara för sina barn vad dom gjorde galet o varför dom borde säga förlåt. 

Det här fick mig att tänka på hur dåliga förebilder många av oss är. Det finns inga perfekta människor o hur skulle det se ut. Men ofta gör vi saker mot varandra som kanske inte går som man tänkt eller så säger man något som blir helt fel. Säger vi förlåt eller lixom pratar vi runt det eller knycker lite på nacken, eller det finns säkert tusen sätt fast man bara kan säga förlåt. Någonstans så tror jag att det är lite kraft i det ordet, för att vi just tidigt fick lära oss att säga det om vi gjorde fel eller var taskiga på något vis.

Tänk att ett ord kan växa till ett helt blogginlägg.

Själv är jag halvbra/dålig på det tror jag. När jag skriver till min närmaste vän så händer det rätt ofta att jag börjar med att skriva förlåt. Jag är nämligen den klumpigaste människan som finns troligen. Jag är svindålig på att tassa på tå o vara fin i kanten. Jag är väl mer som någon jäkla stenkross och brutalt ärlig. Då känns det bättre att säga förlåt på en gång.
Men annars i vardagen så vet jag faktiskt inte, jag tänker nog inte på det. Så är det förmodligen för fler...
Men nog om det.


Jag hittade idag en uppspydd mus på golvet, på en matta, som jag nästan klev på. Det var äckligt men inte alls vad jag skulle skriva.

Tänkte berätta/beklaga mig lite över min tomatodling. Det är hög tid att skola om dom små liven o hela bilen är full med jord så det är bara att sätta fart. Men inser ju att jag inte behöver en miljon tomatplantor så lite snyggt så lyckades jag lämna över överflödet till Gamla Vallmyra Gård. Ja jag vet, dom fick även ta hand om mina höns o ganska ofta känns det som dom får ta hand om hela mig. För det stället kan vara världens bästa. Du kan få både getterapi, sötchock terapi, stinkande men sociala grisarterapi och kaffe med välmående snack. Älskar dom, köp ägg i äggboden där vettja. Kanske får ni ett från Stina Molly Gråsparven eller Sandvik, vem vet.

Men hur som så på dagens att göra lista, nummer 1-99 skola om tomater... o chili...

Solen skiner så jag tror jag kan göra det ute iaf. I år tänker jag som jag tidigare sagt, lägga energi på att få fint hemma. Jag vill ha en mysig uteplats o helst två då den ena är så galet varm o det är varmt.

Jag vill ha mina egna grönsaker fast i liten skala och blommor som gör torpet sommarfint o inbjudande. 
Men fan det gör sig inte självt. Har dock letat upp den gamla dynghögen där det nu finns jäkla fin jord att ta hem. Lär väl inte behöva mer en typ hundra kärror sådär.. typ..

Jag dog nästan

Sedan jag började med ny medicin i december så har mitt blodtryck varit lågt. Jag har haft massa blodtrycksfall och svimmat typ 3 gånger kanske.
Det blir bättre säger läkaren, okej säger jag. Jag är en sån som kan gå barfota genom eld för någon annan men när det gäller mig själv så går jag sällan genom någon jävla eld alls.

Men alla har vi nog en gräns o jag nådde absolut min igår.
Ska säga oxå att det är en hel del mat o även dryck som inte går ihop med den här medicinen. Men igår hade jag vart iväg hela dagen o maten stod i ugnen när jag tog min medicin.
Satt och mailade lite med en vän när plötsligt hjärtat började slå så jäkla hårt. Efter ytterligare en stund så kom huvudvärken i sin fulaste form. Hela bakhuvudet lixom pulserade o det gjorde på riktigt så ont att jag varken kunde sitta stilla eller röra mig. Jag började svettas o inte lite varm i pannan svett utan det forsade. Mina mysbyxor jag hade på mig blev blöta o min t-shirt var med helt dyngsur. Håret var som nyduschat o man kände hur det rann i nacke, ansiktetoch armarna.
Tänkte att jag måste försöka ta ett blodtryck men det var svårt för huvudvärken, kunde lixom inte fokusera. Men tillslut kom den på och det höjde o det höjde. La mig i sängen o tänkte att jag måste slappna av för att få det vända. Då var övertrycket en bra bit över 200 o undertrycket 160 eller 170 och jag visste att jag var illa ute.
Den lilla information vi fått är att bara direkt ringa ambulans. Men jag bara låg o skrek ajajajaj, hade nog inte kunnat redogöra vem jag var eller något.

Mem sen såg jag att blodtrycket började gå ner till 180 var det först o undertrycket följde med fast sakta.
Jag provade att lägga mig på soffan igen mem började må illa så fick springa o spy. Vilket inte var så farligt då det endast fanns vatten i magen.
Då började jag frysa så tog av dom totalt genomblöta byxorna o drog täcket över mig. Huvudet fortsatte att dunka på. Men jag tror jag somnade för nästa gång jag fick upp ögonen så var det kolsvart ute o klockan var åtta. Jag frös något hemskt så slet av mig tröjan som fortfarande var fuktig. Hittade pyjamasbrallor och en skön tröja, tog dubbla täcken o la mig i sängen. Huvudet bultade fortfarande men tror jag fick i mig alvedon för sen blev det mer som ett migränanfall vilket är nog så jävligt men i denna sotuation så var det mer hanterbart.

Jag vet att jag tänkte att jag nog fått en stroke o vet att om man ber någon som fått stroke att le så följer bara ena mungipan med så jag provade o så kände jag efter med händerna men det verkade okej. Pratade även lite med Elvis men var osäker på om man själv märker hur man låter.

Det var iaf hemskt och det första jag gjorde efter alvedon imorse var att slicka ett meddelande till min läkare att nu får det vara nog. Jag pallar inte mer och tänker sluta. Jag bad henne att inte ringa för nu är jag irriterad på riktigt. Jag kunde ha dött och jag mår fortfarande skit fast blodtrycket nu är normalt. Jag har ett helt hus att städa till imorgon o bara har inte tid med det här. Tur att det är några dagar till måndag, för säger man ring inte så gör dom tvärt om.

Tebax till livet

Igår äntligen, så rök stygnen i rumpan. Kvar är ca 2cm oläkt sår men det gör inget alls.

Jag hatade stygnen o blev sjuk av dom men ingen brydde sig. På kvällen igår var jag plötsligt människa igen. Jag kunde gå, sitta o stå utan att det gjorde ont, som magi efter 2v på soffan.

Idag bär det av mot Finspång först och Norrköping sen o så Finspång igen. 

Superfint väder ute just nu till alla katters förtret då endast Lasse får gå ut. Men med lite tur kommer det något oväder förbi.

Igår sådde jag luktärt och nu är det väldigt slut på jord och på plats att förvara allt på.

Men nu när rumpan är med i matchen så kan jag kanske få till lite extra hyllor.

När man vart overksam så länge finns en oändlig att göra lista.

Nu tex vill Elvis ha frukost o det ska eldas, sen blir det kaffe innan det är dags att åka.

Rumpnissa

Det är inte kul nu. Imorgon är det en vecka sen o jag kan knappt varken sitta eller gå. När jag bytte förband idag så var det väldigt varigt o stank ruttet. Bytte såklart till nytt torrt och jag har plåstrat o plåstrat för att det ska sitta.

Men jag ringde även vc och fick en tid imorgon em. Det är ju lixom lite svårt att analysera sin egen rumpa och det är frustrerande att inte få dit en rejäl kompress som har möjlighet att fylla upp o tömma undan allt var.

Jag blir trött o grinig och såklart har jag fasen ingen lust att visa upp min blekfeta röv igen.

Men sköterskan sa att det kan vara en reaktion på stygnen så hoppas dom plockar bort skiten o typ tejpar ihop det istället.

En mycket bättre sak som hänt är att min hjärtopererade vän hörde äntligen av sig.
Alltså veckorna gick o jag var så himla orolig så kontaktade hans mamma för att iaf få veta att han levde.
Fick veta att det inte gått så bra o han var dålig o kunde inte prata, mer ville hon inte säga.
Fantasierna fick eget liv och pendlade mellan att han fått en stroke som jag läste kunde hända eller att han av någon anledning var sövd. Det var det sistnämda men nu äntligen verkar han vara på rätt väg. Tack o lov vill jag säga för det var faktiskt inte det minsta kul att leva i ovisshet.

Nu ska jag ligga på mage o se något på tv o snart är det godnatt från mig och mitt helt galet onda arsle.
Nervös för i morgon, ja det är jag men samtidigt skönt att någon annan tar en titt och ger mig ett konkret råd. Jag har inte tid att ligga så här. Jag har trädgårdsland att anlägga och rishögar att elda. Måste bli frisk nu!

Känsliga läsare varnas

Dagen D som i tisdag var det igår. Jag var så himla fokuserad på att få bort det där grejen på skinkan så klockan fyra på morgonen gav jag upp med att försöka sova o kollade på tv istället. När det drog ihop sig så duschade jag och kände för första gången på plupp själv. Alltså jag hatar sånt där men där o då inser jag att den lixom sitter mellan skinkorna och där o då inser jag hur detta måste gå till. Nåväl, jag hade jobbat hårt för tiden så det var bara att dra iväg.
Som jag förstod så fick jag ligga på mage med rumpan bar och in i rummet kommer den ena efter den andra o glor mig i röven. Det är något med sjukhuspersonal eller iaf dom som jobbar med sånt som vi normala tycker är äckligt för här var dom helt fascinerade och meningar som vad sjutton är det där egentligen, nådde mina öron när jag låg där och lixom försökte utestänga den totala känslan av förnedring som aldrig tycktes ta slut.
Nåväl saken som ingen visste vad det var togs bort o läkaren kuttrade förtjust att det ska bli spännande sen o få veta vad det är. Men jag ska ge henne att hon faktiskt även sa att det absolut troligen inte är något farligt för det fanns ingenting som tydde på den utan mer tvärt om.

Sen drog läkaren o två sköterskor var kvar för att plåstra ihop min ihopsydda rumpa. Såret är rätt litet, bandaget är rätt stort o rumpan begränsad kan man väl säga då det finns vissa saker man inte kan tejpa över. Ett mindre förband hade absolut vart att rekommendera då det dom satte dit lossnade helt innan jag gick o la mig igår. 
Så jag skulle då sätta dit ett nytt själv, nä ni får inte mer detaljer en så men det tejpades möjligen över både den ena o andra för tillslut bara orkade jag inte mer.

14 dagar tycker läkaren att stygnen ska sitta, max tio säger jag. Jag har på riktigt värsta bra läkköttet så jag vet att väntar man för länge så blir det ett elände att ta bort. Jo jag bytte ju vårdcentral dessutom och det kommer väl bli ett fint första möte när dom får stifta extremt närgången bekantskap med min röv o förnedringen lixom fortsätter sådär ända till slutet.

Men hur det var så råkade jag se plupp innan han for på nya äventyr o herregud! Stor som en jäkla pingisboll o med ett litet skaft typ. Kanske som en svamp. Svinäcklig o att den växt på mig känns nästan ofattbart och att jag ignorerat den så länge är väl bara så typiskt mig.

Jag lyckades slippa åka till sjukhuset o utreda mediciner just nu, läkaren tyckte jag kanske hade det bättre hemma med min ömma rumpa så hon skulle ringa om en vecka. Jag uppskattade det faktiskt för det är inte helt optimalt det här. Bara att gå på toa är invecklat och jag är livrädd för bakterier och är tacksam över våtservetter som känns livsviktigt just nu.
Att sitta är inte så skönt men att ligga kan vara jobbigt med lixom stå o gå. Men nu härdar vi ut för om ett par dagar så är det bättre o snart är det över, visar sen proverna att den är ofarlig som läkaren tror så går livet vidare o jag kommer radera detta från minnesbanken snarast.
Man kan säga att den här veckan inte blev som den skulle, men typ bra ändå och magvärken har dessutom släppt för stunden iaf och förutom att den snöar ute så har jag sått mer tomater och väntar bara på läkning så jag kan gå ut o rota fram en hylla till mina plantor som kommer bli många om allt går som det ska. Tror jag ska plantera något mer idag för att bara få göra något o inte bara ligga här, det är lixom så tråkigt så katten hellre är ute i snön en inne o myser med matte..

Drömmar och operation

En genomtråkig dag. Fortfarande ont i magen men inte så mycket att jag tänkt åka upp akut. Nån ordning får det vara.

Ringde vc, dom är inte kloka där så är det bara, så jag anmälde sjuksköterskan o bytte vc till bagaregatan. Tror det var två år sen jag besökte vc sist så jag är ingen flitig besökare men när man nu behöver hjälp så vill man ju få det.

Nåväl plötsligt ringer en sjuksköterska från kirurgen och hade en tid imorgon så med lite tur ska nu plupp bort iaf. Hon sa att det hinder som kan komma är om den är förstor, då blir det en större operation men det är ju ändå kirurgen som avgör så känns som rätt plats. Ska bli skönt.

På onsdag lutar det åt att checka in o få lite hjälp med medicinerna. Jag är inte helt säker men det kan nog ändå vara bra.

När jag fick veta att våra grannar ska flytta så drabbades jag av längtan till våren o sommaren. Man kan inte älska alla o dom är långt från min lovelist. Skulle gärna köpa huset för det byggde mamma o pappa när jag var liten. Men en bra bit över 4 millar är lite tufft för mig, fast bara lite 😉

Rörig söndag med många känslor, mest i magen..

Jag vet inte hur jag blev en så usel bloggare, jag har ju skyllt lite på att bilderna ligger i telefonen o datorn nästan paj..

Men många har följt mig på sociala medier idag och fått diffusa uppdateringar.

Så nu ska jag berätta vad som hände o händer.

Igår när jag skulle sova så fick jag extremt ont i magen och natten tillbringade Elvis o jag på toan med hemska smärtor o så lite diarré på det.

Inget hjälpe, alvedonen märktes inte ens. Det var galet.

Så jag ringde 1177 för på riktigt tänkte jag att dom satt med något snyggt trix i rockärmen som typ drick citronvatten eller något så jag blev helt paff när hon sa att jag var tvungen att åka till akuten och inte bara under dagen utan nu på genast.

Har ni kört bil nångång när det knappt går att vare sig sitta stå eller gå. Bara tur att vi kom fram.

Fick rätt snabb hjälp men vad som var fel det visste dom inte. En läkare ville röntga o en ville inte det så någon röntgen blev det inte o jag skickades istället till gyn lite smått förvirrad. Först pratar man om blindtarm o sen plötsligt om äggstockar.

Men mina äggstockar såg bra ut och förutom en polyp o en knuta därinne så var det bra. Ja tills hon hittade min kompis på skinkan. Jag har ju inte ögon så jag ser min röv o lite kräsmagad är jag med. Men där växer alltså en närmast gigantisk tumör som är vätskefylld och om man ska gå efter hennes uttryck så skrek det cancer om den.

Den måste alltså bort nu och är magen inte bra imorgon så blir det akuten o är magen okej så blir det vc.

Om min tumör i huvudet är som en ärta så är det här en tomat och den har verkligen växt snabbt.

Så är det o det händer. Fasen vad jag avskyr sjukhus, men ibland är det väl bra att dom finns.

Fortsättning följer nog..